Blandad kompott…..

Jaha åter här igen, de va trevligare än va jag trodde att blogga av sig lite då o då. Va har hänt sen sist då? Nja inte så värst mycket. jag har barnen nu o vi har väl myst en del. Men i morgon blir de partaj, då blir de kryssning till Finland eller något åt de hållet. Ganska ovesentligt var man åker, när man ens inte kliver av båten. För mig hade dom gärna fått åka ur hamn ankra, vänta ett dygn o sen åka in i hamn igen…. Ha ha Då hade vi spart in både soppa o en del lidande av naturen. Men men nu e de som de e. Kommer säkert bli skoj.

Idag då. Jo jag var upp o hämta barnens barnvakt. Vägen upp blev minstingen åksjuk o spydde. Inte först gången , så blev att uppsöka närmaste apotek för att inhandla lite åksjukepiller. Men tyvärr, det var inte lämpligt för barn under fem år. Men de fanns något annat som tydligen skulle funka. På apoteket ville dom att jag skulle köpa två armband som skulle stimulera en viss punkt på handleden , så barnet i fråga ej skulle bli åksjuk. Lät lite otroligt, men ja de är väl värt att testa. O de gjorde vi… Tror ni de funka? De trodde definitivt inte jag att de skulle göra. Men hör o häpna, de gjorde det. Min lilla tjej satt hela vägen hem, ganska ovetande om varför hon hade sina nya armband på sig. Utan att ens säga något om något illamående. Då kan jag säga att vägen upp såg ute lite annorlunda, Gnäll om ont i magen, vit som ett lakan och avslutningsvis ut ur bilen o spy massor. Stackars lilla tjej. Men nu slipper vi förhoppningsvis de i fortsättningen. Vi får väl iallafall hoppas på det….

Ja ja nog om det. Nu börjar de närma sig att jag ska hämta hit kärleken. Får hoppas att allt blir som vi tänkt i våra liv. Men just nu känns allt väldigt bra o jag saknar henne fruktansvärt mycket. Nu börja väl allt bli ganska offentligt o de flesta vet väl att de ska ske. Tror de finns blandade känslor i de hela, men de flesta verkar iallafall vara possitiva.  Jag e så kär o de är så underbart….

Jobbigt att sakna…..

Igår va en jobbig dag. Jag saknade henne mycket. Visst de e inte så många dagar kvar nu, men det känns som tiden står still. Men nog ska jag kunna stå ut till det är dags. 19 långa dagar. Igår pratade vi mycket i telefon, o de blev även en hel hög sms. Jävla tur att mobilen uppfanns ha ha.

Vi kom på tal om när vi egentligen blev ett par. Det kan ju låta lite sjukt att inte veta, men i detta fallet är det lite luddigt. Allt börja ju som sagt på ett märkligt sätt, allt kröp ju sig sakta men säkert på. De var mycket som var på skoj från början och ingen av oss visste väl egentligen när allt starta på allvar. Men ett datum måste man ju ha. Så vi kom fram till att datumet vi blev ett, var ………………..

Så nu har jag haft ungarna snart en vecka igen, trots att jag haft jour. blev lite fel när jag o mamman till barnen kom överens om att vi skulle ha dom två veckor var, en varsin period nu under sommaren. Men som tur va så har man kompisar som ställer upp. Jag och barnen fick bo hos en kompis och hans dotter. nästan hela veckan. Det har minst sagt varit en vecka som man kommer minnas. Mycket bråk gap och lek mellan ungarna, men i de stora hela har de ju funkat. Idag åker barnen hem till sin mamma  och stannar över natten för att komma tillbaka i morgon bitti 06.30 när jag går av min jour. Då har jag barnen en vecka till.  Onsdag ska vi hämta ungarnas kusin som ska vara barnvakt, för att pappa ska få åka iväg på en kryssning. Pappor måste ju också få roa sig……

När de gäller min son blev de åter ändringar kring hans boende, när hans mamma idag lämna honom här. Han kommer nu vara hos mig all tid förutom en enda helg i månaden , då han ska vara hos sin mamma. Inte mig emot….  Mina barn har alltid betytt mest för mig o står alltid högst upp på prioriteringslistan. Vad som än händer o sker går dom alltid först.

Längtan…..

Längtan och åter längtan. Nu är allt spikat o klart. Men hur kan tiden gå så sakta?

 Nu vet vi åtminstånde att det blir av. Tjejen jag är såå förälskad i flyttar upp om 21 dagar. Hon tar med sig sin dotter och vi blir som en ny stor familj. ”Familjen annorlunda” Jag hoppas verkligen att det här är tredje gången gillt. Att vi får ett lyckligt liv och att det verkligen varar. Att en dag få bli gamla ihop. Ta vara på varandra och se banen växa upp. Förhoppningsvis får vi massa barnbarn att passa när våra egna flyttat ut. Det måste vara livet…..

Va kan jag gör annorlunda den här gången då? Tror inte jag kan göra något speciellt. Man e ju den man är, och tror inte man kan göra något åt det. Att försöka ändra på sig totalt för att någon annan vill de, tror jag inte går så bra. Tänk tanken att inte få vara sig själv, de funkar nog bara för ett kort tag, sen är man tillbaka o blir precis den man är i vanligafall.

Så va gör man då?

Tror de ända raka är att vara sig själv från början. Så slipper folk bli besvikna i senare skede. Gillar inte den man älskar en, för den man är så kanske man inte är rätt för varandra. Visst man ändra ju beteende under livets gång, de säger jag inget om. Men det är nog mer livets gång, mognad osv. Att bli en annan människa är däremot något helt annat, som bara gör en själv olycklig. Tror jag iallafal…..

Olika, men ändå så lika..

Om man nu ska lyssna på vad folk säger så är vi de ”omaka paret”. Var e vi så olika då? Jag vet faktisk inte! Klart jag kan hitta massor med olika punkter som vi inte är precis lika. Men de kan jag nog göra med vilken människa som helst. Alla är vi väl olika individer. Eller hur? Ingen är väl den andra lik till hundra procent?

Men när jag och denna kvinna pratar o umgås faller allt så enkelt på plats. inget är komplicerat o ansträngt. Jag lyssnar gärna på hennes åsikter och hon lika så med mina. Vi kan prata i telefon i timmar utan att samtalet dör ut, känns som vi hela tiden har något att säga den andra. Att vi alltid kommer tycka lika, det är så klart uteslutet, men vem vill leva i ett förhållande utan några konflikter. Att alltid tycka lika, det tro jag inte kan ske. Såg en gång en dokumentär om ett par som levt ett helt liv utan en enda konflikt. Är det ens möjligt? Min tanke var då att en av dom måste i så fall vara mycket nertryckt, rädd och osäker på sig själv. Kanske till och med inte ens vågar säga emot. Men är det ett ultimata förhållande? Är de ens kärlek. I mina öron låter de inte så iallafall.

Det sägs att ”lika par leka bäst”. Måste det vara så.?  Eller räcker det att man e överens om de visentliga delarna om livet. De tror ialafall jag. För lika skulle nog göra mig uttråkad. Att alltid veta vad den andra ska säga innan den ens hunnit öppna munnen. Fan va tråkigt. Nej det är inget för mig…. Vill nog ha en utmaning i mitt liv, vill inte att allt ska vara förutbestämt. Det är jag ganska säker på att det inte kommer bli med denna kvinna. Hon är full med överaskningar. Saker som inte syns på utsidan döljer hon på insisdan tills hon känner att det vill synas. Känns som hon väljer väl vilka som ska få komma in i hennes liv o få dela de med henne. Det är ingen tjej man läser av på en kvart. För mig är det bara possitivt. Att ständigt bli överaskad och inte veta allt gör mig nyfiken.

Kommentarer som ”henne får  du hålla i koppel” eller ”henne rår du aldrig på” går i mina öron helt bort. Vadå hålla i koppel? Skulle det hjälpa? I ett förhållande vill jag ju göra min partner lycklig. Gör man det gen om att ”koppla”, genom att man alltid ska ha kontrollen och vara misstänksam? Vem blir lycklig av det? Det skulle bara få mig att vilja fly. Ett förhållande ska inte vara som att sitta i fängelse. Är man oskyldig till det brott ska man inte vara fängslad. Man kan aldrig tvinga någon till kärlek. Den dagen det inte finns i ett förhållande brister det på ett eller annat sätt, men va gör man då? Hjälper de då att låsa in o kontrollera. Nej absolut inte. Då får man släppa tagen, låta den andra gå.  Min tanke är då att man inte behöver vara misstänksam eller rädd för några snedsteg. Händer det så är de väl ändå redan försent. Finns kärleken där, så finns de väl ändå inte någon plats för just det där snedsteget som alla verkar vara så rädd för. Alltså med respekt, tillit och kärlek i ett förhållande gör man den andra lycklig. Att sen det kan hända att kärleken dör ut, att det kanske inte blev som man tänkt sig. Det kan ju alltid ske. Men varför gå att oroa sig. Händer det så var man kanske inte gjorda för varandra.

”Henne rår du inte på” vad menas med det då? För mig låter de som att jag ska spöa på, eller eventuellt knäcka någon psykiskt. Är de det man ska göra i ett förhålland. Åter igen se till att de är jag som styr, att jag har koll. Vad gör hon nu? Var är hon nu? Låter för mig väldigt jobbigt. Inte är de så jag vill spendera mitt liv…..

Tar steget…..

Hur kan kärlek bli så förbjudet? Kan kärlek någonsin bli det? Varför, när och hur i så fall? Många tycker tänker o pratar, men få vågar stå för sin åsikt. Så har det alltid varit och kommer säkert så förbli.

Är de verkligen dom som ska leva vårat liv. Nej de tycker inte jag! Ska man då ens lägga någon energi på det man hör o det man vet sägs? Inte jag i allafall! Jag har blivit hopplöst förälskad i denna tjej. Som det känns nu skulle jag kunna gå över berg o dalar för att få dela mitt liv med henne. Jag är verkligen beredd att göra ett försök och det är även tjejen i fråga. Att lägga ner allt, pga vad andra ska tycka finns inte i min värld längre, skulle aldrig kunna få det lugn jag har i kroppen, om jag ständigt skulle gå o tänka på om detta kanske var det rätta, att det var kvinnan i mitt liv jag gick misste om pga att inte vi våga pröva vingara för att vi var rädda för vad andra skulle tycka. Nej,  så får de inte gå till. Så nu kör vi……

Det mesta är väl nu spikat. Min kärlek och hennes dotter kommer packa sina grejer och tar steget fullt ut och flytta upp till mig och mina barn. Jag är så lycklig. Vi båda vet att det är ett stort steg i ett så här tidigt stadie, men för att kunna ge allt en ärlig chans måste vi göra så här. Ska vi sitta o pendla fram och tillbaka över 60 mil för att ses, kommer inte funka i längden. Vi kommer aldrig komma in i en vanlig vardag om det ska se ut så.

Det som händer nu…..

Ja de var ju om mitt nya liv jag skulle berätta…..

Var e jag idag? Vad har hänt i mitt nya liv? Vad är skillnaden mot förr?

Alla dessa frågor kan jag inte ge några bra svar på, men jag ska göra ett försök. Sedan min sista seperation med min fd, så har mitt liv varit en bergodalbana. En del perioder har varit bra, andra dåliga. Vissa dagar en ren katastrof och andra som att sväva på moln.

För ett antal månader sedan började jag träffa en mycket speciell tjej, som haft en stor betydelse till att jag ens sitter där jag gör idag. Efter en  den största katastrofen i mitt liv, som ägde rum ca ett år innan min sista seperation. Min bästa vän o barndomsvän gick i tragiska omständigheter bort. Jag föll in i en mycket djup sorg, där jag visste varken ut eller in. Men någonstans där fanns det en tjej som fiskade upp mig ur den återvändsgränd jag hade ställt mig i. Jag kan minst sagt säga att jag var illa där ann. Men denna tjej hjälpte mig på något magiskt sett. Jag vet inte hur, när o varför. Alla mi min närhet, släkt o goda vänner lyckades jag stöta bort, när dom i sina desperata försök försökte hjälpa mig. Men det fans en jag kunde prata med. En jag vistte lyssna på mig som jag litade på. Jag blev för ett tag mycket folkskygg o träffade eller pratade inte med någon.

Något hände! Vi skulle ju bara vara vänner. Men något mer kröp sakta på oss. Va de bara jag som helt plötsligt kände något alldeles extra? Eller var det ömsesidigt? Vad var det jag kände? Höll jag på att bli kär?

Efter en tid hände de omöjliga. Känslorna verkade vara besvarade. Oh jo, jag var kär. Var och när hände ALLT DETTA? Det här kommer innebära stora problem. Men varför? Jo jag ska återkomma till det. Kan kärlek övervinna allt?

Jag börjar nästan tro det!

Men till problemen nu då. Försöker förklara allt lika kortfattat som innan. Det är först och främst att vi bara känt varandra under en kort tid, vilket kanske inte är så ovanligt. Vi har geografiskt ca 65 mil ifrån varandra , jag är alltså nu i samma situvation som jag var när jag för första gången blev riktigt kär o lämnade allt för att leva med kärleken. Skillnaden nu är att jag har tre barn med två olika mammor. jag är alltså fast, jag kan inte flytta härifrån. jag är ju pappa nu och kan inte lämna mina barn. Inte nog med det. kvinnan jag börjat träffa har barn med min döda, o bästa vän. Ja ni läste rätt. Är det moraliskt rätt? Hur är allt detta möjligt, hur kunde de gå så här?

Min vän var i det läget han gick bort inte i lag med kvinnan som han hade sitt barn med. De hade gått skilda vägar. Men ger det mig rätten ändå? Är det förbjuden frukt?

Början på mitt nya liv….

Jaha, jag har ju aldrig tidigare skrivit varken blogg eller dagböker. Men blev lite sugen på att göra ett försök. Kanske kommer jag sitta här varje kväll o bli fast i bloggträsket eller så blir de här mitt första o sista inlägg någonsin.

Åter då till mitt nya liv, eller kanske ska man berätta lite om sitt gamla liv först kanske? Ja ja. Ialafall så är jag en kille på 28 år. Har tre underbara barn o två långa spruckna förhållanden som resulterat till mina små troll.

Allt började väl med en ganska turbulent ungdom.  Som jag själv anser att jag tog mig ur på ett ganska tubulent sett. Tror många är beredda på att hålla med.

Efter en hel del ståhej i min ungdom  åkte jag en sommar iväg för att komma bort från min vardag för en stund. Jag skulle i detta läge börja gymnasiet efter sommarlovet. Jag hamna denna gång ca 65 mil från min vanliga liv. Jag träffade en tjej, o blev såklart hopplöst förälskad. Fast besluten för att flytta till min kärlek åkte jag hem för att genomföra min plan. Berättade för mina föräldrar vad jag tänkte göra och blev så klart idiotförklarad.

”Klart du inte kan flytta sådär du e ju bara barnet, kolla på ditt liv som de ser ut idag. hur fan ska du lyckas ta hand om dig själv” osv. Hade dom rätt?

Efter mycket djupa samtal om moral, livet så blev de ganska snart som jag ville. ”kanske kan de vara bra för dig med ett miljöbyte” ”starta om på ny kula”

Hann bara gå ett par veckor på gymnasiet i trelleborg, sen var de dax för flytt. sen går allt fort. jag fortsätter gymnasiet på min nya ort. Jag o tjejen flyttar då ihop. Året efter förlovar vi oss, nästa år får vi barn , året efter det gifter vi oss, o ganska exakt ett år efter det skiljer vi oss. Vi fick ett dåligt avslut och är än idag ca elva år efter fortfarande osams trots att vi har ett gemensamt barn. Hur e de möjligt?

Ialafall har jag aldrig svikit min son, jag har haft honom varannan vecka  förutom under alla gånger min sons mamma försökt ta vårdnaden ifrån mig. Under alla vårdnadstviste har mamman tagit lagen i sina egna händer och tilllämpat sina egna regler o lagar. Som i sin tur resulterat i bara nackdelar för henne. Idag har jag sen bara några veckor tillbaka min son boende på heltid hos mig. förutom varannan helg som det är bestämt att han ska vara hos sin mamma

Jag träffade så småningom en ny tjej som jag levde ihop med under åtta år. Vi fick två små döttrar. Så småningom blev det även här dags för seperation. Men denna gång som vänner. Det är jag väldigt glad för. Jag gick tyvärr in i väggen o grävde nästan min egen grav i frustation, saknad o sorg. Det här var inte alls en lätt väg att gå på. Där slutar mitt förflutna, o börjar mitt nya liv. Men jag kommer här i min blogg återkomma till saker som hänt i mitt tidigare liv. Men målet är att se frammåt o glädjas av det som händer just nu.